Är det dags att sluta checka in?

Det råder delade meningar om vad incheckningen, gå laget runt eller uppdateringar har för nytta. Jag var nyfiken på fenomenet och har gjort en intervjurunda med ett tjugotal ledare och medarbetare i vitt skilda branscher.

Flera av dem jag pratat med har en gemensam fråga: Hur kommer det sig att vi ständigt verkar behöva uppdatera oss på hur vi lever, mår och har det hemma?

Har vi blivit ett nervöst kontroll-land som ska ha koll på alla, inte missa något, vara terapeuter på jobbet och lösa varandras problem?

”Jag tror att många tycker att det är skitjobbigt, tar för lång tid och blir för privat, men ingen säger något”, menar en kvinna.

Tyst missnöje eller välkommen ventil?

Medan andra tycker tvärtom. När mötets incheckningsrunda går mot sitt slut sitter en del i gruppen nöjda och belåtna. De tycker att det är så befriande skönt att få dela med sig av privata saker, tömma ur sig och få nickande medhåll från kollegor. Eller rent av få säga att man haft en skitmorgon och är på ett jävla humör. Så att alla vet och kan ta hänsyn till det.

Andra suckar inombords och undrar ”men ska det aldrig ta slut”! Jag orkar inte höra mer om andras privata liv. Vad de gjorde i helgen och hur fantastiskt allt är, om vem som gillar vem, vilka problem de har med sina eller andras barn eller om Kalle ska skiljas. Eller ve och fasa om släktfejder som blir som en serie med nya avsnitt.

”Jag orkar inte. Det drar i gång så många minnen och känslor i mig så jag får översvämning eller så stänger jag bara av. Hur som helst så tappar jag fokus och blir dränerad. Kan vi bara börja jobba!!

Medan några chefer och medarbetare jag pratat med verkar ha hittat ett sätt de är nöjda med. Vi kollar kort upp om det är något särskilt, ”typ är allt okej med er”, sen går vi direkt på jobbet och kör i gång veckan. Det funkar perfekt. Vi snackar med varandra och drar inte allt i långbänk”

En blick bakåt: När började vi checka in?

Om vi tittar ett tiotal år bakåt i tiden, så fanns inte incheckningar av den här intensiva graden på kartan, dvs uppdatering en gång i veckan av ”hur mår du” och ”har det hänt något vi behöver känna till”.

Då handlade det mer om vad behöver vi berätta för varandra för att kunna jobba tillsammans. Att förstå varandras kunskap, erfarenhet och målsättningen med det jobb man tackat ja till.

Det var på fikat och luncher man berättade om sina privata saker för dem som man ville dela förtroenden med. Det pratade man med sina arbetskompisar, inte alla i ledningsgruppen eller i gruppen.

Det vore intressant att höra hur era tankar går. Hur vill du som ledare leda, vad behöver gruppen och var går gränsen mellan privat och professionellt? Är incheckning ett sätt för chefer att hålla koll på utmattningar och psykisk ohälsa?

Av Lena Gustafsson