Snackar du sönder dina chanser?

Av Lena Gustafsson

---

Vad har Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson i Beck med beteendeförändring att göra? Mer än man kan tro. För en av mina kunder blev han vägen ut ur ett gammalt mönster som gång på gång ställde till det i mötet med chefen.

Det här utspelade sig för några år sedan, men kunde lika gärna ha hänt i förra veckan.

En av mina kunder var chef inom design och mode. Erfaren, verbal, cool. Han ville ha hjälp inför sina utvecklingssamtal.

Problemet var hans chef.

Eller snarare: vad som hände med honom själv i mötet med chefen.

Chefen var kritisk och tystlåten. Två egenskaper som visade sig vara en effektiv kombination för att få min annars så säkra kund ur balans.

När chefen blev tyst började han själv prata.

Först svarade han på frågan. Sedan utvecklade han svaret. Förklarade lite till. Lade till något han egentligen inte hade tänkt säga.

Ju tystare chefen blev, desto mer pratade han.

Han lämnade alltid mötena med samma känsla. Han hade sagt väldigt mycket och samtidigt inte fått fram det han faktiskt ville säga.

Vi började undersöka vad som faktiskt hände i rummet.

Han visste ju redan hur han ville uppträda. Lugn, tydlig och samlad. Problemet var att den ambitionen försvann så fort han satt mitt emot sin chef.

Alltså behövde vi förstå vad som hände däremellan.

Vad var det hos chefen som triggade honom? Vilka tankar satte det igång? Vad hände i kroppen? Och hur påverkade det i sin tur hans beteende?

Det är ett sätt att kartlägga dysfunktionella mönster som jag hämtat från psykoterapin. I stället för att nöja sig med konstaterandet ”jag pratar för mycket när jag blir nervös” plockar man isär förloppet och försöker förstå vad som driver vad.

I hans fall blev kedjan tydlig.

Chefens tystnad skapade osäkerhet. Osäkerheten väckte oroliga tankar. Kroppen reagerade och han beskrev hur han på samma gång kunde känna sig paralyserad och bli babblig. Han tappade fokus och försökte få kontroll över situationen genom att prata.

Det är lätt att betrakta vissa beteenden som dåliga vanor man borde göra sig av med. Men våra mönster har en historia. Det som är dysfunktionellt idag kan mycket väl ha fyllt en funktion när det utvecklades.

Som barn lär vi oss snabbt vad som fungerar i relation till andra. Att vara duktiga, följsamma, roliga eller tysta. Att ta ansvar för stämningen när den blir obehaglig. Att ligga steget före för att slippa bli överrumplade.

Problemet är att de tenderar att följa med oss.

Så där sitter man, 48 år gammal, med ett kvalificerat chefsjobb och reagerar som om man vore tillbaka i en mycket tidigare del av livet.

I stunden hinner kroppen reagera innan vi själva förstår vad som händer.

Den känner igen situationen och plockar fram ett gammalt svar.

Det är också därför insikt inte alltid räcker. Vi kan förstå våra mönster mycket väl och ändå upprepa dem när vi blir pressade. Det automatiserade beteendet hinner före den vuxna analysen.

Att förstå varför min kund reagerade som han gjorde var alltså bara halva arbetet.

Nu behövde vi ta reda på vad han skulle göra i stället.

Vad skulle vara ett funktionellt beteende idag?

Inte vad som en gång behövdes för att hantera kritik, tystnad eller auktoritet. Utan vad den vuxna människan behöver kunna göra i den situation som faktiskt pågår.

För min kund handlade det om att stå kvar i tystnaden. Att inte försöka reglera sin egen oro genom att prata. Inte ta ansvar för chefens reaktioner. Ställa sin fråga och vänta på svaret.

Det låter enkelt.

Det är det sällan.

Gamla mönster har ett rejält försprång: de är vältränade. Det nya beteendet behöver därför bli lika konkret. Det räcker inte att bestämma sig för att ”vara tryggare” eller ”prata mindre”. Vad betyder det faktiskt när man sitter där och chefen blir tyst?

Vi behövde regissera om scenen.

I det arbetet använder jag ibland karaktärer från böcker, filmer eller tv-serier. Inte som ideal att efterlikna i största allmänhet, utan för att göra ett nytt beteende synligt och konkret.

Min kund funderade en stund.

Sedan visste han.

Mikael Persbrandt som Gunvald Larsson i Beck.

Det var ett lysande val.

Gunvald har, milt uttryckt, inget överdrivet behov av att bli omtyckt. Han småpratar inte för att lätta upp stämningen. Han förklarar inte samma sak tre gånger för att försäkra sig om att alla är nöjda.

Framför allt kan han vara tyst.

Vi tittade på några scener ur Beck och plockade isär beteendet. Hur sitter han? Hur snabbt pratar han? Vad gör han när den andre inte svarar? Vad gör han inte?

Sedan regisserade vi om utvecklingssamtalet.

Min kund skulle sitta bekvämt och tillbakalutad. Prata långsammare. Ställa en fråga. Vänta på svaret.

Inte fylla tystnaden.

Det kan låta som en lek, men det finns en viktig skillnad mellan att förstå ett alternativ och att faktiskt ha tillgång till det när man blir triggad.

Det är därför man tränar.

Vi repeterade situationen under en tid. Inte för att han skulle bli Gunvald Larsson, utan för att han skulle få tillgång till några beteenden som Gunvald råkade vara väldigt bra på.

När nervositeten kom behövde han inte tänka: Nu får jag inte börja prata. Jag måste slappna av. Jag måste känna mig trygg.

Han kunde ställa en betydligt enklare fråga:

Vad skulle Gunvald göra nu?

Sedan kom utvecklingssamtalet med chefen.

Sent en eftermiddag fick jag ett sms:

”Det gick skitbra. Hälsningar Persbrandt.”

Nästa gång vi sågs var han både stolt och lättad.

Han hade ställt sina frågor. Suttit kvar. Väntat. Varit lugn.

Och när han inte längre fyllde chefens tystnad hände något intressant.

Chefen började prata.

De fick i gång den dialog som min kund så länge hade försökt skapa genom att själv prata mer.

Det är en ganska bra bild av vad beteendeförändring kan vara.

Vi behöver inte göra oss av med vår historia. De strategier vi bär med oss uppstod av en anledning och har ofta tjänat oss väl.

Men det som en gång var funktionellt behöver inte vara det idag.

Att bli vuxen är på sätt och vis också att kunna upptäcka skillnaden. Att märka när ett gammalt mönster aktiveras, förstå vad det försöker åstadkomma – och sedan fråga sig om det fortfarande är det bästa sättet.

Det gamla mönstret försvinner kanske aldrig helt.

Men det behöver inte längre bestämma vad vi gör.

Behöver du eller ditt bolag hjälp? Hör av dig.