Från Kennedy till kontoret: Hur dysfunktionella mönster går igen i arbetslivet

Av Lena Gustafsson

---

Varför håller vi fast vid hoppet när alla tecken pekar på motsatsen? I denna artikel utforskas optimism bias – en psykologisk tankefälla där vi överskattar sannolikheten för positiva förändringar och underskattar riskerna – och hur den kan få oss att stanna kvar i destruktiva relationer och arbetsmiljöer.

För några veckor sedan började jag titta på serien Love Story: John F. Kennedy Jr & Carolyn Bessette. De var utan tvekan 1990-talets vackraste och mest omskrivna par, presidentsonen och modeikonen, där dragningskraft och drama varvades. 

Några avsnitt in i serien finns en scen som etsade sig fast hos mig. Carolyn Bessette sitter hemma hos sin mamma efter ett av Johns svek. Med en blandning av oro och realism påminner mamman henne om att det inte är första gången han sviker och lämnar henne. Carolyn hör vad hon säger, men lyssnar inte, utan säger ”It’s different this time”.

Optimism bias – när hoppet blir en tankefälla

Inom psykologin kallas det optimism bias eller orealistisk optimism. Det handlar om att vi överskattar sannolikheten för att den andra personen kommer att förändras, medan vi underskattar de negativa konsekvenserna för vår egen del. Man lever på hoppet – trots att verkligheten visar något annat.

Man hamnar i det farliga hoppets fälla. Att ge upp skulle kännas som ett misslyckande, medan att stanna innebär att man skyddar sig från att känna förlusten. 

Vi väljer det vi känner igen – och upprepar det

Om vi tar Carolyn som exempel kan vi se hur orealistisk optimism uppstår. Hon växte upp med en pappa som hon beundrade djupt, men som också var en krävande och tidvis distanserad person. Hon lärde sig att ständigt prestera, vara följsam och lojal för att få sin pappas uppmärksamhet – att vara omtyckt och få hans kärlek.

När Carolyn mötte John, som hade status och emotionell instabilitet, kände hennes undermedvetna igen mönstret. För att passa in börjar hon omedvetet upprepa det mönster hon känner igen, en sorts katt-och-råtta-lek, som fungerar med John som själv uppenbarligen har ett dysfunktionellt mönster. 

Det blir en stormig och otrygg relation – av och på, dramatisk och passionerad.

När samma mönster dyker upp i arbetslivet

Men det är inte bara i kärleksrelationer vi ser detta beteendemönster. Samma dynamik finns i arbetslivet. Skillnaden är att i ledarskap kallas det inte ”kärlek” utan företagskultur. Låt oss ta några exempel på ledarskap som får människor att leva på hoppet.

Vi ser till exempel ledare som:

• Sviker: Lovar guld och gröna skogar men levererar tomma ord.
• Utnyttjar: Tar åt sig äran för andras arbete och offrar underställda när det blåser.
• Manipulerar: Spelar ut medarbetare mot varandra för att behålla kontrollen.

Även i de här situationerna har man en överdriven tro på att chefen ska förändras och underskattar de negativa konsekvenserna för sin egen del. Man pendlar mellan hopp och förtvivlan – och fastnar i värsta fall. 

Här är några situationer att vara uppmärksam på:

• ”Jag har redan investerat så mycket…”
  Man har offrat så mycket, så att det känns för dyrt att lämna. Man väntar på ”utdelningen” som ledaren lovat ska komma vid nästa kvartal eller nästa omorganisation. Den har inte hänt och kommer inte att hända.
• Karisma och psykologiskt spel
  Medan JFK Jr. bär på en aura av oövervinnerlighet, så har manipulativa ledare ofta en förmåga att genom charm få människor att tro på att nästan vad som helst är möjligt.  

  Och när intermittent förstärkning används, dvs. att växla mellan att vara  iskall och bekräftande, så börjar vi leva på hoppet. Några timmar av uppmärksamhet kan radera veckor av nonchalans. Det är förvirrande och utmattande.

• Den falska tryggheten
  Det paradoxala i detta dysfunktionella mönster är att det känns bättre med en ledare som vi vet kommer att svika oss, än att ge oss ut på en arbetsmarknad där vi inte känner igen spelreglerna. 
  

Varför lämnar vi inte?

I mitt jobb möter jag både privatpersoner och ledare som vill ta sig ur destruktiva situationer. De undrar: varför blir det så här gång på gång? Medan familj och vänner ser vad som händer och säger “det är väl bara att gå”! 

Hade det varit så lätt att resa sig upp och gå, så hade ingen människa levt eller arbetat i en dysfunktionell miljö. Men när man själv är en del av situationen och inte ser sitt eget mönster, så handlar det om att få kunskap om vad orealistisk optimism är, att förstå sina egna mönster och börja se hur de negativa konsekvenserna skadar en själv. Att få hjälp med att bygga upp en egen stabilare plattform, få tydliga och konkreta verktyg för att kunna ta sig ur relationen eller arbetsmiljön. Att ta sig ur en skadlig situation och förstå vad som är friskt och hållbart.

Om vi inte ser konkreta, strukturella förändringar utan bara hör vackra ord, guld och gröna skogar, då är det inte en ”andra chans”. Då har vi fastnat i optimism bias – det farliga hoppets tankefälla.

Den situationen ska man lämna – och ta hand om sig själv.