Dramatriangeln – tre roller som kan sänka arbetsgruppen

Av Lena Gustafsson

---

Det såg ut som ett helt vanligt samarbete. Tre kollegor som jobbade på, utan bråk eller synliga konflikter. Men under ytan började något skava. En av dem beskrev hur hon gradvis kände sig utanför – utan att förstå varför.

Sådana här berättelser dyker upp gång på gång i organisationer. Vi tror att konflikter handlar om sakfrågor, men ofta är det något helt annat som pågår: kampen om tillhörighet och inflytande. Och när de krafterna aktiveras hamnar vi lätt i dramatriangeln.

Tre roller som stjäl energi 

Dramatriangeln utvecklades av psykiatern Stephen Karpman redan på 1960-talet och beskriver tre roller som människor omedvetet kan pendla mellan när relationer blir ansträngda. 

Offret känner sig förbisedd, orättvist behandlat eller maktlöst. Förföljaren kritiserar, kontrollerar eller lägger skulden på andra. Räddaren försöker lösa situationen, medla eller ta ansvar för allas välmående. 

Det intressanta är att ingen av rollerna egentligen fungerar. De ger en känsla av kontroll för stunden, men de låser fast oss i gamla mönster. Jag använder dramatriangeln i mitt jobb för att förtydliga hur vi kan upptäcka det spel som pågår och att gå från roller till att ta eget ansvar för hur vi själva agerar.

Rollerna är sällan permanenta, utan de förändras ofta över tid. Den som räddar alla andra kan till slut känna sig utnyttjad och själv bli offer. Offret kan få nog och gå till attack. Förföljaren kan plötsligt uppleva sig missförstådd och hamna i offerrollen. 

Det är därför konflikter ibland känns så förvirrande och man undrar vad det är som hände. Roller förstärks eller byts ut, medan själva spelet fortsätter. 

Varför dras vi in? 

Våra reaktioner börjar sällan i de aktuella situationer som uppstår, utan kan påminna om något vi tidigare varit med om i livet.

Vi bär alla med oss erfarenheter, anknytningsmönster och föreställningar om oss själva och andra. Det är som osynliga glasögon genom vilka vi tolkar och upplever världen. 

Vissa har tidigt fått lära sig att relationer är osäkra och blir därför extra vaksamma på tecken på att bli avvisade. Medan andra har fått bekräftelse genom att vara starka, duktiga eller hjälpa andra och kliver automatiskt in som räddare eller medlare.

Vi reagerar ofta på det vi tror händer, inte på det som faktiskt händer. 

Och när tankar, känslor och beteenden börjar förstärka varandra uppstår en självuppfyllande profetia. Om jag tolkar en kollegas beteende som ett försök att manövrera ut mig kommer jag sannolikt att bli mer defensiv – eller aggressiv.Den andra reagerar på min förändring. Plötsligt har jag fått bekräftelse på det jag från början var rädd för. 

Samma spel på jobbet 

Det är lätt att tro att dramatriangelns roller bara hör hemma i privata relationer. Men den är ofta ännu tydligare på våra arbetsplatser. 

En ny chef tillträder. En ny kollega blir snabbt populär. Ett fungerande samarbete börjar förändras. 

Utåt sett diskuterar vi budgetar, processer och strategier. Men under ytan handlar det ofta om något helt annat. Om status, tillhörighet och inflytande. 

I vissa organisationer blir skuldbeläggandet en del av kulturen. I andra väntar man ständigt på att någon annan ska lösa problemen och det uppstår en passiv och avvaktande kultur – och man undrar ”varför folk inte gör något”.

När fokus flyttas från ansvar till skuld eller rädsla fastnar människor. När fokus istället flyttas tillbaka till det egna handlingsutrymmet börjar förändring bli möjlig. Du kan ta kommandot över hur du agerar och reagerar.

Du behöver inte vinna spelet 

Kvinnan som i början av artikeln berättade om sina kollegor trodde först att lösningen var att försöka mer. Höra av sig oftare. Förklara mer. Anstränga sig ännu hårdare. 

Jag gav ett annat råd.

 – Vad händer om du slutar vara relationens projektledare, frågade jag.

Hon blev tyst och började fundera. Och just där började något nytt att hända, under samtalet upptäckte hon sin roll, hur ansträngande det var och hur hon bara mådde sämre. 

– Vad händer om du backar ur och observerar vad som händer. Om du bildligt talat är mer ebb än flod? Om du låter vågorna komma och gå, utan att agera.

Hon tog det rådet och det förändrade hur hon såg på sig själv och vad hon tillät sig att dras in i. När vi slutar reagera automatiskt får vi möjlighet att observera. Då ser vi både relationen och oss själva tydligare. 

Att kliva ur dramatriangelns roller handlar inte om att bli passiv. Det handlar om att bli medveten. Om att ställa sig frågan: Vad är det egentligen som händer här? Och vilken roll håller jag på att kliva in i? 

Först då uppstår det som är psykologins kanske mest underskattade tillgång: Att reflektera och välja.

Vi kan inte alltid påverka situationen. Vi kan inte alltid påverka andra människor. Men vi kan bli medvetna om våra egna mönster. Och det är ofta där verklig förändring börjar – och det ger stabila resultat.

Behöver du eller ditt bolag hjälp? Hör av dig.