Är vår syn på framgång på väg att förändras?

Av Lena Gustafsson

Något håller på att förändras. Inte högljutt, inte genom manifest eller stora upprop. Snarare i de samtal jag har med människor, ledare och organisationer. En efter en tycks börja ifrågasätta gamla sanningar: Vad är egentligen framgång? Vems förväntningar försöker jag leva upp till? Och hur vill jag att mitt eget liv ska kännas – inte bara se ut?

Kanske är det jag som ser det för att jag möter människor som ligger före sin tid. Människor som redan har börjat lämna föreställningar som andra fortfarande försöker leva upp till. Jag vet inte. Men jag möter dem tillräckligt ofta för att inte längre avfärda det som en tillfällighet.

De har inte slutat vara ambitiösa. Tvärtom. De vill utvecklas, prestera, leda, skapa och åstadkomma saker. Men inte till vilket pris som helst och inte för att efterlikna någon annans bild av ett lyckat liv. De tycks i högre grad vilja stå med fötterna på jorden och fråga sig själva: Vad är viktigt för mig? Vad är jag beredd att lägga min tid på? Vad får mig att må bra, växa och känna att mitt liv faktiskt är mitt?

Det kan låta självklart. Det är det inte.

Det har alltid funnits ett glapp mellan vad vi människor säger att vi värderar och hur vi faktiskt lever. Det syns i undersökning efter undersökning. Vi säger en sak och gör en annan. Vi påverkas av gruppen, jämför oss med andra och anpassar våra val efter det som omgivningen belönar. Vi vill gärna tro att vi fattar självständiga beslut, samtidigt som mycket av det vi eftersträvar har definierats åt oss långt innan vi själva hunnit fundera över varför vi vill ha det.

Det nya är därför kanske inte glappet. Det nya kan vara medvetenheten om det.

Vi lever samtidigt i en tid där framgång aldrig har varit mer synlig. Vi människor, oavsett ålder och generation, kan varje dag följa andra som tycks ha lyckats med allt: karriär, pengar, resor, utseende, relationer, inflytande och tusentals människor som följer deras liv. Samtidigt verkar fler ha blivit skickligare på att förstå vad som finns bakom bilden. Att synlighet inte är detsamma som närhet. Att bekräftelse inte automatiskt skapar självkänsla. Att den som ser ut att ha allt fortfarande kan känna sig ensam, otillräcklig och rädd för att inte duga.

När fasaden blir genomskinlig faller förebilden.

Kanske börjar vi förstå att ett gott liv inte kan kopieras.

Det måste byggas inifrån.

Det är den förändringen jag tycker mig möta. Människor som inte längre lika självklart frågar: Hur blir jag framgångsrik? utan snarare: Vad betyder framgång för mig? Ledare som börjar fundera mindre på hur en ledare förväntas vara och mer på vem de själva är när de fungerar som bäst. Människor som upptäcker att personlig utveckling inte behöver handla om att korrigera sig själv tills man passar in i en idealbild, utan om att förstå sig själv tillräckligt väl för att kunna välja sitt liv med större medvetenhet.

Och kanske är det just här den verkliga förändringen finns.

Inte i att vi har blivit immuna mot grupptryck, status eller andras blickar. Det har vi inte. Utan i att fler börjar upptäcka när det styr oss – och vågar fråga om de fortfarande ska få göra det.

Jag möter människor som har tröttnat på att springa efter sådant de egentligen inte vill ha. Som går sin egen väg och, kanske ännu viktigare, verkar trivas med den. De behöver inte övertyga alla andra om att de har rätt. Det räcker att livet de lever känns rätt för dem.

Är det början på en större värderingsförskjutning? Jag vet inte.

Kanske möter jag helt enkelt människor som ligger före sin tid.

Men om det är så, är de värda att lyssna på.

Värderingsförändringar börjar sällan med att alla tänker annorlunda samtidigt. De börjar med att några människor slutar leva som om det gamla fortfarande vore självklart.

Behöver du eller ditt bolag hjälp? Hör av dig.

Lena Gustafsson har drivit förändringsledning mot tydliga mål i stora bolag under 25 år. Lena är legitimerad kognitiv psykoterapeut och har omsatt den kunskapen inom ledarskap och medarbetarskap i näringslivet.

Kontakta Lena