VARFÖR LER INTE MÄNNISKOR I SINGAPORE?

VARFÖR LER INTE MÄNNISKOR I SINGAPORE?

Nyligen gjorde jag en liten avstickare till Singapore och hälsade på en nära väninna. Resan började med att mitt bagage kom bort (så klart). Flygplatspersonalen misstänkte genast att någon hade tagit min svarta väska av misstag. De sa: ”Don’t you worry. This is Singapore. We have cameras EVERYWHERE, so we will hunt them down. Don’t forget we have death penalty too.” Hm…ganska magstarka ord för att lite kläder kom bort, eller? Och ja, de har verkligen kameror överallt!!

Mantrat i Singapore är ”safety first, safety first”. Min väninna berättade t ex att när hon går på sin innergård så brukar människor peka på hennes sandaler och ropa ”safety first, safety first” (varför nu sandaler skulle vara farliga att gå i??). Och ja, överallt märkte jag av en smått neurotisk safety-kultur in absurdum: skyltar, vakter, drönare och kameror överallt!

Och efter 4 år i Singapore så har nu min väninna kommit på varför hon inte trivs där trots värme, sol, lyx, renlighet och bekvämlighet och SUPER SAFETY (rankas no 1 i världen): ingen ler i Singapore:

– ”Soki, titta bara på alla ansikten, dom ser ju ut som stenstoder. Ingen ler! Det är så trist, för det påverkar faktiskt mitt humör…och JAG tror jag har slutat le. ”

Det kanske mest bisarra min väninna berättade var att en statlig övervakningsdrönare flög upp och stirrade henne rakt i ögonen – genom sovrumsfönstret – en kväll när hon halvnaken bytte om för att gå och lägga sig. Scary!! Så varje kväll sprang hon oroligt in och drog igen mina gardiner med förmaningen ”tänk på att det kan finnas filmande drönare därute”. Inte så konstigt kanske att människor i Singapore blir halvneurotiska och tja, slutar le.

Post-drönar-reflektioner:
I mitt stilla sinne kan jag inte låta bli att undra om George Orwell sitter på ett moln och småler (eller gråter) lite pilemariskt mumlandes, vad var det jag sa? Och vänner, jag önskar jag kunde säga: ”Det är lugnt, Big Brother gäller nog bara Singapore, som trots allt är en diktatur.” Men nej! Ett framtida övervakningssamhälle kan vara en högst realistisk om än en skrämmande dystopisk värld vi kan vara på väg mot… om vi inte, ja om vi inte vadå (hjäälp någon)? Och vi sitter så digitialt hårt ihop. Bara förra veckans globala hacker-attack visar på hur pass sjukt sårbart samhället har blivit, där sjukhus drabbades med troligtvis ödesdigra konsekvenser. Så kära lajk-knarkare, nästa gång du GPS-postar allt du äter, gör, tänker och känner, kanske du borde skänka en stilla tanke på hur mycket digitala spår du hjälper till att samla in, dessutom helt gratis och på din fritid. BIG DATA, skriker alla och jublar!! BIG BROTHER skriker jag och svimmar 😲!!

Så fortsätt ta en massa Selfies och LE, LE, LE eftersom leenden bevisligen kan bli en bristvara imorgon 😉

Ok det här blir mitt sista inlägg som självutnämnd utrikeskorre, då jag åker tillbaka till Sverige nästa vecka.

Allt gott,
Soki

Betraktelser och tankar från Soki Choi, just nu utrikeskorre. Alltid uppskattad för vänskap, kunskap och sin historia i Bortom Glastaket.

 

De åsikter som uttrycks är författarnas egna.

Leave a Reply